Samverkansforskning – nyckelfaktor för SSAB
SSAB är en världsledande leverantör av höghållfasta stål. För att möta morgondagens krav krävs ett ständigt inflöde av ny kompetens och nya idéer.
– Samverkan med akademin är en nyckelfaktor i vår forskningsstrategi, säger Eva Petursson, forskningschef på SSAB.
Samverkansforskning är en viktig del av SSAB:s övergripande forskningsstrategi.
– För långsiktiga målsättningar, som att bygga ny kunskap, samarbetar vi med externa partners. Det är en välutvecklad och beprövad strategi som vi har praktiserat länge i både det svenska och finska systemet, berättar Eva Petursson.
Ett aktuellt projekt som närmast kan ses som ett skolexempel på samverkansforskning är Hybrit, som startades 2016 av SSAB, LKAB och Vattenfall i syfte att utveckla världens första fossilfria ståltillverkningsteknik.
– Hybrit är ett stort och ambitiöst projekt som ingen av oss inblandade aktörer hade kunnat genomföra var för sig.
Eva Petursson lyfter även fram metallforskningsinstitutet Swerim som en utmärkt plattform för forskningssamverkan.
– Vi är involverade i flera olika partnerskap inom Swerim där vi inspireras och får in nya tankar, kompetenser och utrustning med hjälp av externa partners som kan vara såväl kollegor i branschen som andra stålföretag och slutanvändare av våra produkter.
”För långsiktiga målsättningar, som att bygga ny kunskap, samarbetar vi med externa partners. Det är en välutvecklad och beprövad strategi som vi har praktiserat länge.”
Svår ekvation
Just nu rasar Coronapandemin över världen, en kris som satt stora spår hos SSAB.
– Många medarbetare, även inom forskningsorganisationen, är korttidspermitterade. De långsiktiga FoU-satsningarna går på sparlåga i väntan på bättre tider.
Eva Petursson konstaterar vidare att ekvationen där SSAB, likt andra bolag, bidrar med 50 procent av finansieringen i samverkansprojekt med akademin, är svår att få ihop när många nyckelpersoner plötsligt arbetar halvtid.
– Jag tycker att 50/50-systemet i grunden är en bra lösning men just nu råder tuffa tider och det vore önskvärt om staten, som temporär åtgärd, kunde gå in med en större andel till finansieringen. På så sätt skulle samverkansforskningen som sker på universitet och institut kunna upprätthållas.
