”Staten måste ta större ansvar för samverkansforskningen!”

I Sverige står landets 16 nya universitet och högskolor för närmare 40 procent av den högre utbildningen. Tillsammans får de dock bara dela på tio procent av det statliga forskningsanslaget. För sju av dessa 16 lärosäten är KK-stiftelsen den största, eller den näst största, externa forskningsfinansiären – vid tre av lärosätena utgör stiftelsens finansiering på årsbasis en summa som motsvarar 50 procent av det forskningsanslag staten ger till dem samma år.
– Detta är ett oproportionerligt stort åtagande för en finansiär med en i stadgarna mycket tydligt definierad och begränsad uppgift. KK-stiftelsen ska vara en aktör som bidrar med finansiering för en viss sorts verksamhet – med näringslivet samproducerad forskning och utbildning. Det har aldrig varit meningen att stiftelsen ska verka som en för staten ställföreträdande huvudman för de aktuella lärosätena. Därför behövs ett nytänk i fördelningen av forskningsmedel, säger Madelene Sandström.

Betydelsefulla för konkurrenskraft
Vid flertalet av de nya lärosätena är utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap dominerande. Av statistiken från lärosätena framgår att det också är till dessa områden det allra mesta av de egna statliga forskningsresurserna går, räknat på den totala forskningsfinansieringen per lärosäte. Konsekvensen blir att forskningsmiljöer inom teknik och naturvetenskap med näringslivsanknytning därför finansieras med stor extern tyngd, samtidigt som de är oerhört betydelsefulla för företagens konkurrenskraft.
– Det råder ingen tvekan om att en ökning av statliga forskningsmedel till de nya lärosätena är såväl helt befogad som fullständigt nödvändig. Ett större basanslag för de nya lärosätena, i kombination med en förändrad syn på bättre koppling mellan högre utbildning och forskningen.
En annan och likväl viktig fråga där KK-stiftelsen är den enda klart uttalade finansiären är det livslånga lärandet.
– Kompetensutveckling för yrkesverksamma akademiker bör snarare ses som lärosätenas egentliga tredje uppgift – samverkan bör inte ses som en uppgift utan ett sätt att ta sig an alla huvuduppgifterna. Den tid är förbi då forskning och utbildning endast var en fråga för den egna sektorn. Återkommande kompetensutveckling på avancerad nivå är en mycket avgörande fråga för Sveriges utveckling i stort, avslutar Madelene Sandström.